.

Jag är så arg!
Arg, arg, arg, arg.

Detta är dagen med stort D som jag tänker berätta för världen om mina dejting- och killproblem. Det har gått en månad sedan det tog slut med han och jag är så arg. Jag är ännu inte helt över han, som ni kommer märka, men jag vill att han ska veta att jag är arg. Sur som en citron! Att han högg ett djupt sår i mig den dagen.

Att säga hej och slänga ur sig en sådan rad med ord  på msn är inte samma grej. Antingen svarar han eller så svarar han inte - fastän han är online. Och då blir det ändå jag som får ta smällen. Nej, det är för nära. Vet inte om han läser detta men... HUR FAN KAN MAN INTE BERÄTTA FÖR SIN FLICKVÄN ATT MAN KOMMIT IN PÅ ETT UNIVERSITET?! JAG FÖRSTÅR INTE!? I en månad nu har jag försökt att förstå, se det utifrån hans synvinkel, men jag förstår inte!!? Usch .. det gör så ont!

Jag ångrar inte att vi började träffas. Det jag ångrar är att jag inte gjorde slut på mitt lidande som började redan under försommaren. Han verkade som en stadig kille som visste vad han ville. Vad han ville. När det gällde oss vet jag inte... han ville äta kakan men samtidigt ha den? Det gick lite knakigt i början, men då fanns det bara ett alternativ - att hålla ut och ses så mycket som möjligt och njuta av varje ögonblick man fick. Sedan efter han muckat gled det sakta neråt. Ibland så kommer jag ihåg fina minnen, men när jag nu har analyserat och tänkt igenom våra månader ihop, fick jag bara 1/3 av hans tid. Även när han var ledig. Av denna tredjedel var vi ensamma en vecka, resten tillbringades med familjen, Inget ont om dom, men ... det var ändå han och jag som var tillsammans. Tycker iallafall jag. 

50% av förhållandet mådde jag dåligt, kände mig ivägen och bara krävande. 50% av tiden flög jag på rosa moln och kände mig lyckligt lottad över att jag hittat en sådan underbar man...pojke. Fan, det fina restaurangbesöket måste ha varit för att fira att du kommit in på Linköping. Alla visste förutom jag! FYFAN! Jag är så arg. Så sviken. Du ljög.
Usch. jag ville inte ens gå på den där middagen. På bussen ville jag bara åka hem. Jag orkade inte. Ville inte umgås med henne. Ville inte känna mig utanför. Ville inte se er tre skämta om någon filmscene som jag tyckte sög röv, men inte vågade yttra mig om.

Du förtjänar inte mina tårar. Mina oförstående tankar som försöker lösa den hårdaste nöten i skogen. Du tänkte bara på dig själv. Att det är över mellan oss har jag accepterat. Det tog inte så lång tid. Jag hade själv tänkt på att göra slut samma vecka. Men det som jag inte kan acceptera eller ens se någon logik i är att du höll käften. Att du spelade de där veckorna medan du tänkte för dig själv, pratade med alla förutom mig, tackade ja till platsen samma dag som vi träffades? Samma dag som vi pratades vid? Du vet allt hur man får en tjej att känna sig som en gammal äcklig svettig strumpa som precis ska slängas. 1-0 till dig.

Omvärlden är säkert helt ointresserade av allt detta gnäll. Men jag vill att Du ska veta hur sårad och besviken jag blev och är. Och jag funderar fortfarande över när du egentlgen hade tänkt kläcka denna nyhet för mig? Det var ju jag som tog upp oss den morgonen... hallå? 1½ vecka efetr du fått antagningsbeskedet och sedan tackat ja... så sjukt dålig stil. Min respekt för dig är som bortblåst. Du är en vän, men det tyckte jag vi var de sista veckorna ändå. Vänner som pussades ibland. Väldigt sällan.

Blä. Nu kan jag försöka sova. Hoppas du är stolt över ditt ego.

/H.Ö