.

Ett steg fram, två steg tillbaka.
Alla går framåt. Alla. Själv står man kvar och stampar på samma ställe. Jag har aldrig känt mig så misslyckad som nu. Alla mina planer bara har försvunnit i tomma intet. Om jag bara hade lyssnat på mig själv i våras så kanske jag hade hunnit söka någon kurs eller ett program inför hösten! Om jag bara hade sagt upp mig från Cypern i Mars. Om jag bara hade haft en stöttepåle inför hösten hade jag inte kännt mig lika lämnad. Han rusar in i sin dröm, sitt mål, och jag... jag bara står kvar och tittar. Vinkar tårögt farväl med min näsduk i handen. Om...


Nu känns det som om allt har varit en luddig dröm. Jag har bara en massa känsloladdade minnen kvar som snurrar likt en fluga runt huvudet på mig. Tiden mellan studenten och nu har jag bara drömt. Så måste det vara, ja... det var bara en dröm.
Jag blir så arg! Varför är det alltid jag som står med skägget i brevlådan?

Numera, när jag ser mig själv i spegeln, ser jag en liten flicka. Jag är ung. Bara 19 år. Men jag har alltid tyckt mig se lite äldre ut. Men ända sen de orden, ung, etablerades, har jag krympt och insett hur liten jag är. 19 år.

Jag ringde imorse och tackade nej till intervjun på konditoriet. Jag vill ännu tro att jag lyckats ge intryck på nån annan arbetsplats. Något som jag vill jobba med. Jag hoppas på augisti. Jag hoppas på en nystart även för lilla mig.


HÖ