Hjälp...?
Är det nu man ska börja skriva ballader om hjärtesorg och kärlek?
Hjärnspöken som är på tankarna 37645203 gånger per minut. Jag saknar så hårt att jag hamnat i en slags behaglig domnad. Jag äter upp min saknad. Hah, hemskt men sant, och redan konstaterat av mina kollegor på jobbet.
Nu kan jag faktiskt känna medlidande med dom som tappar greppet vid stor sorg och blir andra människor både till kropp och själ. Inte för att jag är så illa däran... men det räcker med det lilla jag begruvar mig över för att äta upp alla kakpaket på hela servicehusets två våningar.
Jag fyller ut mina dagar med jobb, så får man i alla fall ut pengar i slutändan. 198 timmar jobbade snart denna månad. Siffrorna formar sig bra i munnen när man säger de högt. En stolthet. Jag kan jobba.
Antar att man ska, som alltid, uppskatta det man har.
Jag vill, men jag kan inte gå bakåt. Inte än. Sårad och jag stängde av, gick in i mitt skal och låste om mig. Jag vill, men vet att det aldrig blir så som jag vill ha, så varför ens tänka tanken? Men tanken har jag där i drömmarna, när jag vaknar, på dagarna, på kvällarna, 86400 sekunder/dygn.
Fan. Livet är bra härligt!
Men som sagt, jag kompenserar med wienerbröd, ballerina, singoalla, massvis med Mariekex och digestive.
I will survive!
♣
Hjärnspöken som är på tankarna 37645203 gånger per minut. Jag saknar så hårt att jag hamnat i en slags behaglig domnad. Jag äter upp min saknad. Hah, hemskt men sant, och redan konstaterat av mina kollegor på jobbet.
Nu kan jag faktiskt känna medlidande med dom som tappar greppet vid stor sorg och blir andra människor både till kropp och själ. Inte för att jag är så illa däran... men det räcker med det lilla jag begruvar mig över för att äta upp alla kakpaket på hela servicehusets två våningar.
Jag fyller ut mina dagar med jobb, så får man i alla fall ut pengar i slutändan. 198 timmar jobbade snart denna månad. Siffrorna formar sig bra i munnen när man säger de högt. En stolthet. Jag kan jobba.
Antar att man ska, som alltid, uppskatta det man har.
Jag vill, men jag kan inte gå bakåt. Inte än. Sårad och jag stängde av, gick in i mitt skal och låste om mig. Jag vill, men vet att det aldrig blir så som jag vill ha, så varför ens tänka tanken? Men tanken har jag där i drömmarna, när jag vaknar, på dagarna, på kvällarna, 86400 sekunder/dygn.
Fan. Livet är bra härligt!
Men som sagt, jag kompenserar med wienerbröd, ballerina, singoalla, massvis med Mariekex och digestive.
I will survive!
♣
Kommentarer
Trackback